’Jag är ju också doktor ju’: En studie i lek och samspel mellan förskolebarn med och utan funktionshinder.

Syftet med magisteravhandlingen är att beskriva och analysera samspelsprocesser och lekstrategier under spontan lek hos en grupp barn med och utan funktionshinder. Särskild vikt läggs vid förhållanden som är av betydelse för utvecklingen av barnens sociala kompetenser. Vidare fokuserar avhandlingen på betydelsen av pedagogernas roll i barnens samspel.

Studien visar att det finns en stor skillnad mellan barns lekstrategier och deras beroende av vuxna. Pojken med funktionshindret är i högre grad kontaktsökande. Han visar prov på sociala svårigheter, däribland problem med att förstå vilken roll han spelar, att leva sig in i en lekroll och att sätta sig i andras ställe. Studien visar att de strategier han väljer för att delta i leken oftast leder till att han inte blir accepterad som deltagare. Dessutom har han koncentrationssvårigheter. Därtill visar studien att de vuxnas pedagogiska ingripanden sällan leder till att pojken får delta i de andra barnens lekar. Studien kan dock inte dra några slutsatser om ifall det är pojkens fysiska handikapp som gör det svårt för honom att delta i leken, eller om andra orsaker ligger bakom.

Fyra leksituationer som varar i 45 minuter har videofilmats. I varje videoupptagning deltar tre-fyra barn i åldern fyra-fem år. Sammanlagt deltar fyra pojkar och två flickor. Ett av barnen har ett lindrigt funktionshinder. Datamaterialet analyseras enligt kontaktmönster och kontaktfrekvens, och upptagningarna kodas i enlighet med ISB-skalan (en skala för enskilt socialt beteende). Därefter genomförs en kvalitativ analys av barnens lekmönster.

Svedin, E. (2006). ’Jag är ju också doktor ju’: En studie i lek och samspel mellan förskolebarn med och utan funktionshinder. Stockholm: Lärarhögskolan.