“The demand for flexibility as a process of disenfranchisement”.

Syftet med studien är att undersöka vilka implikationer de ökade kraven på flexibilitet medför för rektorer och personal i förskolan. Flexibilitet förstås som förmågan att ständigt anpassa och forma sina arbetsföreställningar och sin identitet efter de ständigt växlande kraven, som anpassningsförmåga, mobilitet och kreativitet. Artikeln fokuserar huvudsakligen på de problematiska aspekter av flexibilitet som de intervjuade pedagogerna gav uttryck för.

Studien visar att kraven på medarbetare om att vara flexibla kan analyseras som en omyndigförklaringsprocess, både yrkesmässigt och mer generellt, eftersom pedagogerna upplever det som svårt att kritisera de ständigt växlande kraven. Internaliseringen av ​​flexibilitet är svår att hantera för pedagogerna, och den sätter dem samtidigt under hård psykisk press. Med andra ord: kravet på flexibilitet åtföljs inte bara av krav på att göra om arbetsrutinerna, utan även av en känsla av att arbetsrutiner saknas. Medarbetarna undviker dessutom att kritisera den här utvecklingen, av rädsla för repressalier.

Datamaterialet består av 48 fokusgruppintervjuer med totalt 248 deltagare. I gruppen ingick både pedagoger, rektorer och förtroendevalda. Varje fokusgrupp bestod av 6–8 personer, och ingen av pedagogerna placerades i samma fokusgrupp som sin chef.

Petersen, A. & Willig, R. (2011). “The demand for flexibility as a process of disenfranchisement”. Distinktion: Scandinavian Journal of Social Theory, 12(3), 343-362.