Småbørn i interaktion: En undersøgelse af socialt udviklingspotentiale og muligheder for interaktion for småbørn med autisme i forskellige pædagogiske og organisatoriske miljøer.

Avhandlingens syfte är att beskriva autistiska barns läro- och utvecklingsmöjligheter i och via interaktion och relationsskapande med jämnåriga lekkamrater. Studien har i förlängningen två ambitioner: Att skapa en större insikt i den sociala interaktionen mellan barn med autism samt att belysa olika pedagogiska kontexters möjligheter, villkor och hinder för barns lärande och utveckling i sociala interaktioner och skapandet av relationer.

Barn med autism har i undersökningen bättre läro- och utvecklingsmöjligheter än vad tidigare forskning på området har visat. De har – om än kortare – sekvenser där de ställer och svarar på frågor, medan vissa skapar fantasihistorier i sin egen lek. De kan koncentrera sig och koordinera med varandra samt växla mellan att yttra sig verbalt och icke-verbalt vid rätt tidpunkt. Observationerna i studien visar dock att barnens praktiska och motoriska färdigheter tränas, men att barnens sociala potential ofta förbises av personalen.
Framför allt tre kategorier har visat sig avgörande för barnens möjligheter till interaktion: 1. pedagogernas syn på funktionshinder samt utvecklingsförståelse, 2. pedagogernas psykiska och yrkesmässiga kontext och 3. den fysiska och organisatoriska kontexten.
1. Pedagogernas syn på funktionshinder samt utvecklingsförståelse beskrivs som avskärmande eller relationistisk. På specialinstitutioner och i specialgrupper möter barnen primärt den avskärmande pedagogik som visar sig vara ett hinder för barnets interaktionsmöjligheter, eftersom barnen närmast automatiskt avskärmas från stimuli såväl fysiskt som socialt. Den pedagogiska förståelsen av lärande bygger på vuxen-barn-relationen och inte på barns möjligheter till lärande i barngemenskaper. Pedagogerna agerar mer reaktivt än proaktivt när det gäller att stödja barnen i deras interaktion. Exempelvis prioriterar de att arbeta med kontaktböcker, pappersarbete eller städning så länge det inte föreligger några konflikter mellan barnen, i stället för att observera och aktivt stödja barnen för att hjälpa dem att bygga relationer. I specialgrupperna märks samma syn på funktionshinder och utvecklingsförståelse, men samtidigt finns intentioner om att inkludera de autistiska barn som fungerar bäst med barnen utan funktionshinder. I praktiken erbjuds barnen dock endast små möjligheter till interaktion med vuxenstöd. I de integrerade förskolorna ses ett relationistiskt arbetssätt, där den pedagogiska personalen stöder barnens relationsbyggande, men det finns också exempel på mer passiva arbetssätt.
Den psykiska och yrkesmässiga kontexten är avgörande för vilken yrkesmässig miljö som utvecklas. Studien pekar på att det är en utmaning att skapa yrkesmässiga gemenskaper som bl.a. försvåras av diskussioner om gränser mellan yrkesområden, ansvar och rätt till den fysiska platsen på förskolan. Specialpedagogerna känner sig ofta isolerade. Förskolorna fungerar bäst i de fall då pedagogerna ingår i en arbetsgemenskap kring barnet, vilket stöds på de platser där grupper eller institutioner upplever en allmän omnormering. På institutioner där det alltid finns flera barn med psykiska funktionshinder samlas kunskaper och erfarenheter, men på specialinstitutionerna kan det vara en utmaning att bevara en bild av hur ett barn utan funktionshinder utvecklas.
I relation till den fysiska och organisatoriska kontexten har det en mycket påtaglig betydelse om det finns en plats där barn med autism kan möta barn utan funktionshinder. På många platser krävs det att barn med autism (med alla relaterade socioemotionella svårigheter) tar sig förbi trappor, gångar, låsta dörrar o.s.v. för att komma till ett samlingsrum. Specialinstitutioner avskärmar barnen i högre grad än att uppmuntra interaktion, samtidigt som specialistplatser och i synnerhet integrerade enskilda platser fokuserar på att integrera barn med autism med “vanliga” barn.

Det är en tvärsnittsundersökning med inslag av både etnografisk studie och attitydundersökning. Forskaren genomför formella och strukturerade enskilda intervjuer och informella samtal med pedagoger om vardagen och deras attityder. Därnäst besvarar vissa föräldrar och pedagoger ett frågeformulär om barnens språkliga utveckling. Barnen videofilmas i sina pedagogiska kontexter och jämte detta beaktas ETIBA-studien och diagnosdokument.

Fisker, T. B. (2009). Småbørn i interaktion: En undersøgelse af socialt udviklingspotentiale og muligheder for interaktion for småbørn med autisme i forskellige pædagogiske og organisatoriske miljøer. København: Danmarks Pædagogiske Universitetsskole, Aarhus Universitet.

Fisker, T. B (2010). Småbørn i interaktion : En undersøgelse af socialt udviklingspotentiale og muligheder for interaktion for småbørn med autisme i forskellige pædagogiske og organisatoriske miljøer. København, Danmarks Pædagogiske Universitetsskole, Aahus Universitet.