“Barnehagepersonalets refleksjoner om vilkår for deltakelse for barn med cochleaimplantat”.

Studien undersöker vilka möjligheter barn med cochleaimplantat (hjälpmedel för döva och hörselskadade) har att delta i gemenskapen med de andra barnen på förskolan.

Avsikten är att belysa hur förskollärarna uppfattar att mötet mellan den specialpedagogiska och den allmänpedagogiska traditionen påverkar barnens möjligheter att delta i gemenskapen. Studien vill besvara tre frågor:

• Vad kallar personalen barn med cochlaeimplantat?
• Hur beskriver personalen de pedagogiska möjligheterna?
• Hur motiverar personalen sitt arbetssätt?

Personalen beskriver barnen med implantaten som vanliga barn, men samtidigt som barn som är annorlunda. Det ger ett ambivalent sätt att tala om barnen som visar sig i personalens beskrivningar av barnens möjligheter att vara en del av gemenskapen. Exempelvis kan för mycket buller göra att barn med cochleaimplantat drar sig undan från leken och blir utåtagerande.

Barn med implantat kan ha svårt att tolka de kulturella och sociala koder som reglerar leken. Språk och kommunikation är en utmaning för dem och personalen får ofta hjälpa dem att förstå och göra sig förstådda.

Det finns en motsättning mellan det specialpedagogikska sättet och det allmänpedagogikska sättet att se på barn med cochleaimplantat, och det minskar möjligheterna att skapa en gemenskap i barngruppen. Alla barn med cochleaimplantat har specialpedagogiskt stöd, det är en fast pedagog som följer barnet 80–100 procent av tiden men samtidigt är frikopplad från förskolans övriga verksamhet.

Specialpedagogen ger individuellt stöd till och tränar barnet utanför barngemenskapen, och barn med implantat får därmed en annan omsorg än de andra barnen. Det här ställer höga krav på både förskolan och specialpedagogen eftersom barn med cochleaimplantat ska kunna få känna sig som en del av barngemenskapen. Förskollärarna ska ta hänsyn till många olika mål för verksamheten och samtidigt kunna anpassa sin egen pedagogiska tradition med den specialpedagogiska traditionen.

De flesta intervjuade är nöjda med den specialpedagogiska utbildning de har fått i samband med att ett barn med cochleaimplantat börjat på förskolan. Men det kan samtidigt vara påfrestande för förskollärarna att hantera alla som vill ge sin syn på hur man ska bemöta ett barn med cochleaimplantat.

Studien använder en etnografiskt inspirerad metod. Materialet består av videoinspelningar, fältanteckningar och intervjuer.

De intervjuade förskollärarna arbetar i barngrupper med 14, 18 och 26 barn i åldern 1–3 år. Det är 3–6 personer som arbetar i varje grupp, och ett barn i varje grupp har cochleaimplantat. Materialinsamlingen pågick under ett år på tre norska förskolor, sammanlagt gjordes nio intervjuer.

Hillesøy, S. & Ohna, S. (2014). “Barnehagepersonalets refleksjoner om vilkår for deltakelse for barn med cochleaimplantat”. Spesialpedagogikk, 14(07), 47-59.