Medvirkning og handlingskraft i småbarnspedagogiske praksiser: Horisontalt fremhandlet innflytelse.

Syftet med studien är att undersöka hur det är möjligt att tänka på förskolebarns (barnehage) deltagande som framförhandlat genom olika agenters handlingskraft. Studien ser inte bara barn och pedagoger som agenter, utan även föremål, natur, tid, rum och diskurser ses som agenter som kan agera. Genom att anta detta perspektiv vill studien förändra förståelsen av barns deltagande i förskolan både empiriskt och teoretiskt.

Den första delstudien fokuserar på lyssnandepedagogik och intresset för barns perspektiv, vilket samverkar med barnets rätt till deltagande. Utgångspunkten är idén om att vuxna bör lyssna på barnet och att lyssnandet kan skapa utrymme för barns deltagande på ett sätt där barnens kommentarer inte bara är kommentarer till den pedagogiska praxisen, utan där kommentarerna även är konstituerande för den efterföljande pedagogiska praxisen.

Den andra delstudien ägnas år forskningsprojektets metodologiska frågor. Studien åskådliggör hur forskningstänkandets rum (dvs. hur den analytiska processen fortlöper) präglas av teoretiska begränsningar, där det är nödvändigt att ta med en ny form av teori för att utveckla forskningen.

Den tredje delstudien beskriver hur situationer och materiella redskap kan utgöra verksamma typer av handlingskraft. Studien fokuserar på barnens lek med och kring en trehjulig cykel. Två pojkar använder cykeln till att stå på, medan den dras. En tredje pojke vill vara med, men då går cykeln inte att köra. Pedagogerna menar ändå att alla tre pojkarna ska samsas om att leka med cykeln. Cykeln tilldelas därför olika potentialer beroende på vem som tittar på, och bjuder dessutom in till olika typer av deltagande, beroende på vem som ser på den. Materialen (här cykeln) blir således performativa agenter, som har handlingskraft i sig själv och på så sätt får inflytande på förhandlingen om deltagande i förskolan. I understudien dras slutsatsen att den handlingskraft som är rättvisebaserad (rättviselogik – t.ex. att pedagogerna tycker att alla barnen ska vara med i leken), inte omedelbart fungerar tillsammans med den lust som driver en given leksituation. Dessutom spelar barnens handlingskraft in på oförutsedda sätt, som kan sätta pedagogernas kontroll över situationen ur spel.

Den sista delstudien utmanar de förhoppningar som är kopplade till det faktum att kontroll är ett tryggt sätt för pedagogerna att engagera sig i pedagogiska processer. I de situationer där pedagogerna upplever att de förlorar kontrollen, skapas osäkerhet och tvivel hos pedagogerna, men samtidigt mobiliseras en kraft för att återerövra inflytande.

Studien i sin helhet lägger överordnad vikt vid styrkan hos barns handlingskraft, som i bland är tillräckligt stark för att destabilisera de vuxnas handlingskraft. Detta sätts i kontrast till olika diskursers betoning av barnets sårbarhet i en stor del av den befintliga forskningslitteraturen.  Resultaten av undersökningen pekar på ett skifte från att se deltagande som en vertikal fördelning av förmåner eller privilegier från vuxen till barn till en mer horisontell förståelse, som öppnar upp för att fokusera på olika förhandlingsrum där medverkan förhandlas genom olika agenters handlingskraft.

I studien dras slutsatsen att barns deltagande på förskolorna inte bara är något som pedagogerna möjliggör genom sin pedagogiska praxis. Deltagande är också något som barnen möjliggör genom sin egen praxis (t.ex. kring lek) på förskolan samt något som olika material (t.ex. cykeln) bjuder in till.

Studien består av fyra delstudier som undersöker olika former av handlingskraft. Studien grundar sig i en poststrukturalistisk forskningsansats, där forskaren inte ser struktur eller begrepp som fasta och statiska, utan som föränderliga. Man tittar således exempelvis på konstruktion och dekonstruktion av begrepp.

Det empiriska datamaterialet består av två muntliga berättelser som berättas av två studerande på pedagogutbildningen i Norge, observationer av barn och personal på två svenska förskolor, där barnen är under tre år, fokusgruppintervjuer med tre förskolepedagoger och nio fokusgruppintervjuer med tre pedagogstuderande och en utbildad pedagog.  Data samlades in under en period på sex månader.

Mot bakgrund av empiriska data konstruerade forskaren sex empiriska exempel, som ska illustrera filosoferna Deleuze och Guattaris poststrukturalistiska perspektiv och – i kombination med målningar av konstnären Lars Elling – utmana och utveckla förståelsen av barns deltagande på förskolor.

Sandvik, N. (2013). Medvirkning og handlingskraft i småbarnspedagogiske praksiser: Horisontalt fremhandlet innflytelse. Norges teknisk-naturvitenskapelige universitet, Trondheim.