Syfte
Syftet med studien är att undersöka de effekter neurovetenskaplig kunskap kan ha (eller inte har) på praxis i förskolan för att utveckla barns literacy-färdigheter (läs- och skrivkunnighet). Studien tittar också på fördelarna med att personalen har reflektionsmöten där de diskuterar och skapar öppna, dynamiska kartor över hur neurovetenskaplig kunskap påverkar deras sätt att tänka kring praxis. Studien sammanställer utmaningar som identifierats och kartlagts vid dessa samarbets- och reflektionsmöten.
Resultat
Resultaten visar att det är möjligt att kombinera etablerade och dominerande tankesätt med nya teorier genom samarbete mellan forskare och förskolepersonal – i detta fall en kombination av neurovetenskap och utbildning. Ökad kunskap om den mänskliga hjärnan sätter på nytt det enskilda barnet och lärandet i fokus, till skillnad från dagens svenska förskolors fokus på barnets lärande som en del av en kollektiv miljö. Forskarna hävdar att man inte behöver välja mellan de två strategierna, utan istället kan kombinera dem på nya sätt, i nära samarbete med förskolepersonal, barn och föräldrar.
Design
En av forskarna observerade vardagsaktiviteter på tre olika svenska förskolor under en niomånadersperiod. Dessutom deltog hon aktivt i personalens veckovisa utvärderingsmöten där medarbetarna planerade, utvärderade och diskuterade aktiviteter i förskolans vardag. Vid mötena kartlades och diskuterades både forskarens fältanteckningar från observationen och utdrag ur neurovetenskapliga artiklar som är relevanta för vardagen i förskolan. Utdragen ur de vetenskapliga artiklarna användes ibland som en motsats till befintlig literacy-praxis, men oftare visade det sig att de kunde kopplas till etablerad praxis.
Referenser
Aronsson, L. & Taguchi, H. L. (2018). “Mapping a collaborative cartography of the encounters between the neurosciences and early childhood education practices”. Discourse: Studies in the Cultural Politics of Education, 39(2):241-157.
Uppdragsgivare
Ingen uppgift