Berättelser som redskap för att föra och följa resonemang

Studien undersöker hur barn beskriver saker genom att skapa berättelser med ord och teckningar. Författarna vill ta reda på hur femåriga barn resonerar när de skapar berättelser utifrån ett tema. I undersökningen utmanar författarna barnens sätt att föra och följa resonemang i form av berättelser. Resonemanget i en berättelse kan följa en naturvetenskaplig logik med orsak och verkan men det kan också illustreras med erfarenheter och minnen från en påhittad händelse.

Många av barnen använder strukturen med bildramarna för att skapa traditionella berättelser. Men berättelserna tar olika former beroende på barnens erfarenheter och förmågor och de uttrycker på olika sätt resonemang som är logiska utifrån deras perspektiv.

Barnens begreppsförståelse och vad de vet om innehållet i berättelserna har stor betydelse för hur de använder berättelserna i sina resonemang. Vissa kulturella strukturer och sätt att kommunicera kan barnen inte använda om de inte redan är bekanta med begreppen. För att barnen ska kunna förbättra sin förmåga att resonera med hjälp av berättelser måste de bli medvetna om berättelsernas strukturella element och hur dessa kan visa sig genom ord, bilder och andra symboler.

Barnen använder olika berättarmönster när de skapar sina historier. Författarna ser tre typer av mönster:

• äventyrsberättelser
• expressionistiska och fragmentariska beskrivningar
• berättelser om väder och olika årstider.

I sin fortsatta analys undersöker författarna hur barnens ursprungliga historia och deras omvända historia förhåller sig till varandra. I de omvända historierna fann författarna fyra typer av resonemang:

• variant på den ursprungliga historien
• vidareutveckling av den första historien
• inriktning på motsatser i berättelserna
• inriktning på väder och årstider.

Materialet består av inspelningar av och fältanteckningar om barnens berättelser, samt teckningar som barnen ritade när de skapade berättelserna. Författarna samlade in det på två förskolor där de valde ut 17 femåriga barn till att delta i studien. Barnen fick i uppgift att skapa en historia utifrån tre bildramar. I den första ramen fanns en teckning av en snöman till höger i bilden framför ett träd, och de andra ramarna två var tomma.

Tanken med uppgiften var att erbjuda barnen en grund för en berättelse som de känner igen från andra berättelser (början, mitten och slut), som de kunde använda för sin egen historia. En förskollärare eller en av författarna presenterade uppgiften för vart och ett av barnen med dessa ord: ”På bilden är det en snöman. Det är början på historien men mitten och slutet är borta. Hitta på vad som händer efter den första bilden och rita fortsättningen i de tomma ramarna. Sedan kan du berätta hela historien för mig.”

Barnen började historien utifrån samma bild men kunde tolka den på olika sätt och sedan forma historien efter eget huvud. När de hade ritat och berättat sin historia fick barnen i uppgift att rita och berätta en historia tvärtom där bilden på snömannen i stället var slutet.

Björklund, C., Nilsen, M., & Pramling Samuelsson, I. (2016). Berättelser som redskap för att föra och följa resonemang. Nordisk Barnehageforskning 12(5), 1-18.