Det motsägelsefulla bedömningsuppdraget: En etnografisk studie om bedömning i förskolekontext

Studien undersöker vilken typ av bedömning som växer fram i förskolan som svar på ökade krav från staten på dokumentation och systematiskt kvalitetsarbete.

Förskollärarnas bedömningar av barnens sociala förmåga, lek och språkliga förmåga innehåller normerande budskap om barnens beteende och språkkunskaper. I motsats till vad förskollärarna själva hävdar inriktar de budskapen i första hand på enskilda barns beteende, de skapar en typ av dold läroplan. Barnen på förskolan i det rika området framställs som mer kreativa, självständiga och med större språklig och social förmåga än barnen på förskolan i det fattiga området. I det fattiga området handlar de normerande budskapen mer om anpassning och att inte sticka ut.

Förskollärarna är kluvna inför statens krav på dokumentation och bedömning av barnens utveckling och lärande. Å ena sidan är det viktigt för förskollärarna att koncentrera sig på lärandet och på att dokumentera barnens utveckling och lärande, men å andra sidan är det viktigt att inte bedöma värdet av enskilda barns prestationer.

Förskollärarna har två typer av argument för att det är viktigt att dokumentera och bedöma barnens insatser. Den ena typen är baserad på att lärande är ett viktigt innehåll i förskolans verksamhet, och den andra typen ser dokumentationen som ett viktigt redskap i det pedagogiska arbetet på förskolan. Dokumentationen av barnens utveckling och lärande är en del av att synliggöra lärandet och att synliggöra förskolans arbete med lärande för förskollärarna, barnen och föräldrarna.

Det ökade intresset för lärande i förskolan kan man å ena sidan se som ett tecken på förskollärarnas yrkesskicklighet och det höjer förskollärarnas status, å andra sidan kan man mena att det strider mot de värderingar och sammanhang som bildar förskollärarnas yrkesidentitet. Det är ett dilemma för förskollärarna att inte värdera och bedöma enskilda barns prestationer men samtidigt dokumentera barnets utveckling och lärande. Förskollärarna undviker exempelvis att skriva vad barnet misslyckas med och beskriver i stället vad barnet gör.

Den statliga styrningen har påverkat formen för bedömningen och dokumentationen snarare än innehållet. Förskollärarna är upptagna av hur man ska skriva och prata om barnen snarare än av vilka sidor av barnens utveckling som är viktiga och hur dessa ska bedömas. Bedömningarna gäller oftast hur barnen uppför sig och sociala företeelser i stället för vad barnen lär sig. Förskollärarna anpassar sig till de formella kraven på dokumentation och bedömning samtidigt som de struntar i de delar som de inte tycker överensstämmer med deras uppfattning om förskolläraretik och syn på barn.

Materialet består av fältanteckningar, inspelade intervjuer individuellt och i grupp med förskollärare, inspelade samtal och skriftlig dokumentation om barnen, exempelvis utvecklingsplaner. Författaren samlade in materialet genom deltagande observation under ett år på två förskolor med olika sammansättning på barngruppen. Den ena ligger i ett mångkulturellt område där de flesta är födda i ett annat land än Sverige, många familjer har låg inkomst, en del av dem har försörjningsstöd. Den andra förskolan ligger i ett rikt område med låg arbetslöshet och hög inkomst, en betydligt mindre del av invånarna än genomsnittligt är födda i ett annat land än Sverige. Författaren definierar bedömningspraxis som förskollärarnas beskrivningar av barnens utveckling och lärande. Det är beskrivningar och värderingar av barnens färdigheter, kunskaper och sätt att utföra saker i ljuset av uttalade eller underförstådda förväntningar och normer. Författaren analyserar sitt material utifrån teorier om statlig kontroll och styrning, och om kulturell och social reproduktion.

Johansson, E. M. (2016). Det motsägelsefulla bedömningsuppdraget: En etnografisk studie om bedömning i förskolekontext. Avhandling. Göteborgs universitet.